{Nordisk Familjebok, konversationslexikon och encyklopedi 1910 Band 24 s 938}

Schamani'sm 

(antagligen af kin. cha-men, en transkription af ind. sramana, namnet på buddistiska asketer) 

är en på animismen grundad primitiv tro på makt att begagna andarna. Denna makt tillkommer schamanen  l. trollprästen. Denna har på grund af naturlig begåfning, oftast en säregen nervös öfverkänslighet, eller också på grund af särkskild uppfostran makt öfver andarna, så att han på det ena eller andra sättet kan upptaga dem uti sig eller på annat sätt använda dem till resor "i anden", i de olika världarna i såväl öfver- som underjorden. 

Dessa "resor" företar han i olika afsikt, för att skaffa sig kunskap om för vanliga dödliga fördolda ting af teoretiskt eller praktiskt slag eller för att rädda sjuka genom att återtaga deras själar. Understundom tar en ande sin boning i schamanen och förkunnar genom honom kommande ting. 

Den schamanistiska yran framkallas i allmänhet genom användning af en trumma; men äfven andra medel. t.ex. olika narcotica, kunna åstadkomma det nervösa tillstånd, som andarna fordra för att kunna besjäla schamanen. Schamanismen i egentlig mening är en egendomlig kulturprodukt för det arktiska folken från Lappland öfver Sibirien till arktiska Nord-Amerika. 

Men öfver allt, där animismen råder, förekomma företeelser, som äro i principiellt lika de schamanistiska. Trumman, som inom nyssnämnda område alltid hör med till schamanens utrustning, har ibland förlorat karaktären af direkt medel att framkalla yran och tänkes då vara liksom ett fångstredskap, hvari schamanen infångar andarna. Härigenom kan han använda dom till det han önskar. Men äfven under sådana förhållanden kan han det ej utan att vara i extas.

~~~~~~*~~~~~~*~~~~~~*~~~~~~

{Nationalencyklopedin 1955 band #16 sid 294}

schamanism

det sociala, rituella och religiösa komplex som utbildats kring schamanen. Det är schamanens uppgift at bistå medlemmar av den sociala grupp han tillhör när sjuka skall botas, vilsegångna människor eller förlorade ting skall återfinnas, framtiden skall uppenbaras, offermottagare skall fastställas och de nyss avlidna ledsagas till den andra världen. I många religioner, t.ex. bland Sibiriens jägare och nomadfolk, leds de stora stamriterna av schamaner.

Schamanismen är knuten till de estatiska inslagen i religionen och kännetecknas i somliga fall v besatthet. Den bygger på självhypnos (autosuggestion) och i många fall på schamanens hypnotiska makt över de i schamanseansen deltagande observatörerna. Karakteristiska för schamanismen är - i varje fall i mer nordliga områden - kallesekriser (schamanen upplever t.ex. hur han styckas av andar och åter sammanfogas), tron på schamanens skyddsandar, bruket av trumman för att framkalla extas, och i vissa fall en särskild schamandräkt, som utvisar skyddsandarnas art och förmåga.

Schamanismen hör till de äldsta religionskomplexen i historien. I mer allmän bemärkelse återfinns den över stora delar av världen där avancerade kulturer (urbana kulturer) och världsreligioner saknas. I de äldre skikten av eurasiatisk kultur finner man schamanism liksom i de nordligaste delarna av Europa och Asien, Nord- och Sydamerika. I Afrika har schamanismen möjligen funnits i äldre tid. I mellersta Asien har den trängs undan av islam eller behållits vid sidan av islam. I Mongoliet, Kina och Tibet existerar schamanismen i symbios med buddhism och lamaism. En religionsstiftare som Zarathustra anses av vissa forskare ha varit starkt influerad av schamanismen. I Norden fanns en avglans av schamanismen i sejden. I modern tid ha schamanismen introducerats som en psykoterapeutisk metod. Den har också återupptagits i s.k. nyhedendom.

{2001-01-13}